NIO.ETT Familjen 

 

Fyfan vad de har fått stå ut med mig. Inte nog med att jag var universums mest bortskämda unge som fick ha egen häst, söp mig igenom hela tonåren och blev omhändertagen på alla sätt och vis. Nu måste de dras med en så kallad ”vuxen” dotter och syster som inte ens kan äta normalt. 

Jag tycker så jävla synd om dem, samtidigt som jag inte är mottaglig för deras kärlek och stöd. För min ätstörning är i perioder viktigare än dem. Jag skäms, men så är det. Allt som kommer emellan mig och ätstörningen är en irritation. 

Men de har inte gett sig, de har slagit på djungeltrumman när det behövts och lämnat mig ifred när jag bett om det. Jag kommer nog aldrig kunna tacka dem nog. Min älskade men så trötta familj. Tack. Jag älskar er och för er ska jag bli bättre. Må bättre. 

 

NIO.TVÅ Foss 

 

Jag vill också berätta för er om min hund, för han är som ingen annan hund. Många säger nog så om deras följeslagare, men jag tror ingen menar det så mycket som jag. Han är en trygghet stadigare än alla fyrar i de sju haven, han är en kärlek större än alla nyförälskades, han är en glädje starkare än nubben på midsommar. 

Han har i perioder varit den enda lyckan jag haft. Fördomslöst och med ton av kärlek går han ständigt vid min sida. Minus tio kilo eller plus femton på min bleka kropp. Han bryr sig inte ett dugg om vad jag äter, när jag äter eller om jag springer en, två kilometer eller tio. 

Han älskar mig för den jag är, och oj vad jag älskar honom. Allt med honom. Hur han han ylar till väckarklockan varje morgon. Hur han lägger sig tätt, tätt intill varje kväll. Hur han rullar, sitter fint och ger vacker tass, allt på samma gång, varje lunch när det är dags för hans dagliga tuggben. 

Jag känner så mycket varje gång min hand rör hans päls. Ännu mer de gånger jag hittar hans hårstrån på mina kläder, trots att vi inte setts på ett tag. Jag vill berätta för er om min hund, för han har mitt hjärta som ingen annan har. Många säger nog så om deras följeslagare, men jag tror ingen menar det så mycket som jag.