TVÅ. Inte sjukligt smal

 

Det är ingen som förstått att jag haft dessa tankar i snart 6 år. För jag har haft fett på kroppen. Jag har sett välmående ut, inte sett sådär anorektiskt sjukligt smal ut. Det har varit lugnt helt enkelt, fram tills att det inte var det längre. Det var för ungefär ett år sedan. Då började skelettet synas lite väl mycket på sina ställen. Ryggtavlan blev mer och mer knotig. Ansiktet mer insjunket. Vissa gav mig komplimanger, andra oroliga blickar. Men alla skulle säga något. Och jag var tvungen att svara varje gång, och för varje bortförklaring blev jag lite mer utmattad. 

 

Det finns också ett annat dilemma med detta, det är att jag aldrig tyckt att mina vanor har varit problematiska. För jag har ju aldrig varit utmärglad? Aldrig på gränsen till att dö? För mig finns det ingen plats i vården, för den behövs av dem som är ännu sjukare.

Det hela bottnar väl egentligen i att det är svårt att se sig själv som sjuk. Men om hela omvärlden inte ser en som sjuk förrän det är för sent, hur ska en själv då förstå? Och hur ska en förstå att folk tar tag i en av välvilja, om det görs när en är i det djupaste av träsk. Allt jag vill är att bli lämnad ifred med min närmsta vän - ätstörningen.