ETT. Ångest  

​

Jag är beroende av fotografi. Jag är beroende av bild i konstform, terapiform, processform men också kontrollen jag som fotograf innehar. Just kontroll är något jag är extra beroende av, i alla dess slag. 

 

Jag har under mitt vuxna liv, eller egentligen så länge jag kan minnas, lidit av någon slags ätstörning. Snäppet allvarligare de senare åren. Jag har pendlat stadigt och ostadigt mellan anorexi, bulimi och ortorexi. Allt baserat på nitisk kontroll, eller bristen på den. 

 

I skrivande stund väntar jag på att påbörja behandling på en ätstörningsklinik. Det är en institution som för mig betyder noll kontroll, och total panik. Dem här bilderna är mitt sätt att försöka hantera den ångesten jag känner inför ett eventuellt tillfrisknande. Men också ett sätt att faktiskt försöka förstå synen på min kropp. Varför gör jag såhär? Varför behandlar jag mig själv på ett sätt jag inte ens skulle önska min värsta fiende?